sanYori

I förra inlägget om självförtroende skrev jag om hur man skulle ta vara på vänners komplimanger. Då var det någon som kommenterade: "Tänk om man inte har några vänner då?". Jag tycker otroligt synd om den som verkligen inte har NÅGRA kompisar alls. Men det är också något som är så himla lätt att ändra på.

Allt handlar om att våga säga hej. Kanske är du blyg eller inte vill ha några vänner? Vissa har spärrar också som:

"Det är ingen idé, dom tycker bara att jag är konstig..."
Då säger jag: Du är vad du gör dig till. Äter du barn till frukost och sover i en säng stoppade av strumpor kan jag kanske hålla med, du är nog lite konstig. Men det finns något som kallas personlighet. Det är något som vi ALLA utvecklar när vi växer upp. Och något som jag värderar högt är människor som är sig själva, hur de än ser ut. Självklart har jag svårare att tycka bra om någon som drar sig tillbaka, som jag inte får lära känna, jämt emot någon som vågar öppna sig själv mot andra, och visa vem dom är.

"URSH nej! Vänner BARA sviker! Dom går inte att lita på, finns ingen man kan lita på!"
Då säger jag: Du har förmodligen haft otur. Eller så har du litat på någon som du inte riktigt kännt. Vissa människor ÄLSKAR skvaller, och att föra det vidare. Det märker du snabbt när du lär känna dom. Berättar dom saker som hänt andra? Som du aaabsoluuuut inte får säga till någon? Då kan du räkna med att de inte kommer att hålla dina hemligheter.
Självklart är inte alla människor på det här viset heller. Det finns underbara människor som bara blir glada av att du delar med dig av dina bekymmer, hemligheter och som finns där för dig, när ni kärt känna varandra såklart.

"Ingen förstår mig ändå..."
Då säger jag: Tro mig, du är ALDRIG ensam om tankar, problem, bekymmer. Och om du inte låter någon fösöka förstå dig så har du ju fel inställning från början? Vem lär du helst känna själv? En tillbakadragen person som inte yttrar sig, eller någon som visar: Hej, jag är snäll, och vill vara din vän.

"Jag är för blyg, och ingen vill prata med mig."
Då säger jag: Det är ju självklart ett problem som du måste ta tag i, och kanske kolla över vad det är som gör att du kännar dig så blyg. Jag har alltid varit blyg, så kan verkligen sätta mig in i situationen. Men jag försöker ändå. Men ett råd jag har då är att använda sig av internetsidor för att hitta vänner. Kanske något forum där likasinnade hänger? (Med samma intressen, musiksmak osv) Underskatta aldrig värdet av internetkompisar. Jag känner flera som bor jättelångt borta men är riktiga pärlor!

"Jag vet inte vad vi ska prata om när vi börjar prata ju..."
Då säger jag: Det är något som kommer med tiden. Det är ju alltid enkelt att ta reda på lite om personen genom enkla frågor som: Musiksmak, skola, ålder, stil, intressen och kanske hitta något gemensamt att prata om. Det är faktiskt inte svårt alls!

Godmorgon!

Jag har varit vaken ett bra tag nu. Följde med lillasystern till sin skola så hon hittade vart hon skulle.
Eftersom det var den skolan jag gick i innan kände vissa av lärarna igen mig så de stannade och pratade lite...
haha många utav dom små barnen kollade på mig som jag vore en alien när jag och min syster kom gåendes upp för trappan.
Jag är glad att jag inte börjar skolan förän i morgon, så har lite tid att fixa några småsaker.









Åååh vad det är skönt att inte jobba någonting mer på det där växthuset. Krypa under banor och sopa jord, ta bort spindelnät från väggar, plocka sallad, plantera, prickla, glesa och allt vad det heter. Men bra lön iallafall haha!

Det började med att jag hade tråkigt och skulle se på film. Det blev Just My Luck där en tjej harsån himla tur hela tiden fram tills att hon kysser en kille som har världens otur. De byter Tur/otur med varandra utan att veta om det och massa saker händer.


Det jag drömde om var att jag började skolan som vanligt. Hittade klassrummet osm vi skulle vara i, slog av musiken och väntade. Fler folk kommer in under tidens gång. Läraren pratar om att vi ska iväg på ett litet läger med klassen där man måste sammarbeta för att klara sig. Våran klass är en problemklass så. Vi skulle vara borta i fyra dagar, vi skrev i ett papper om sjukdomar och sånt inför detta.
Två dagar senare satt vi allihop på en buss ut mitt i ingenstans. Vi skulle fixa mat, ved, värme, sovplatser, ja allt sånt själva. När vi skulle kliva ur bussen hade jag en låt som heter Fireworks, som jag har lyssnat på väldigt länge och konstant, missar ett trappsteg och lixom ramlar ut.. Det är ungefär här som allting börjar.


Kvällen närmade sig och det började bli väldigt kallt. Så jag och sandra bestämmer oss för att gå två olika håll i skogen och leta efter någonting att elda med. Det blåser mycket, nästan storm, men vi bestämde oss i alla fall till att försöka. När vi skiljs åt så blir det som en skarp linje mellan oss. Den är så skarp så den såg ritad ut. På hennes sida blev det plötsligt solsken, blommor, värme och fågelkvitter. Medan det på min blev ännu kallare än från början. stormar, blixtrar, spöregn, pratande träd. Det blåser runt mina fötter och som om två händer tog tag i mig, rycks jag med av vinden.


Senare så vaknar jag av att jag ligger under två tjocka filtar i en trähydda. Det kommer fram en gammal tant med världens hängtuttar, hela hon bestod ändast av brösten. När hon pratade rörde dem sig i takt med rösten. Hon gav mig någonting att dricka så jag skulle bli varm. När hon gick sprang jag ut för att leta reda på min klass igen. Jag gick genom skogen längre än vad jag mindes att jag gick dagen innan. Längre fram ser jag att våra saker ligger utspridda överallt. Och att de från klassen sitter och äter på någonting som de hade fått ifrån han som äger stället. Så fort jag kom i närheten av dom slog det om till Storm på min sida av linjen IGEN och jag blåste iväg som en vante.
Men den här gången såg och hörde jag saker.. Träden började röra på sig och sträckte ut sina handliknande grenar och försökte gripa tag i mig samtidigt som de pratade annorlunda. En fågel flyger bredvid mig och upprepar hela tiden "det där var väl dumt?"
Alla kottar skrattar elakt och sjunger iväg iväg, satans ungen ska iväg bort bort bort
sen så skrattar dem igen och ger mig ondskefulla blickar. Ett träd som sträckt sig bakom, satte sina handliknande grenar mot min hals och tryckte mer och mer och mer.

Då vaknar jag med ett ryck!  Helt kallsvettig och rädd. Jag hatar när jag drömmer såna här störda drömmar. Det var helt enkelt inte okej, jag hade gråtit medan drömmen pågick också märkte jag. Eftersom överdelen av täcket och båda kuddarna var blöta. Hatar det.



Att jag drömmer så här Kanske är ett tecken på någonting..?
Det har hänt innan i liknande former.

Sitter med en andra blekning i mitt hår just nu. Ska låta den sitta i ungefär en timme sen blir de färändring!
Visst trivdes ja när de va lite grönt. men de har gått ur en del och blektes jättemycket så de såg alldeles jätterisigt ut så de va dags för nytt.


Slutade tidigare från jobbet igår! Så de va bara till att hem och duscha sen in mot staden och köpa färger och lite annat smått.

Nu ska ja dessutom försöka städa mitt rum också, det är ett måste. Om man säger så här, om man ska ta sig ifrån datorn till sängen, som är tvärs över rummet, så behöver man antingen ett par millitärkängor eller ett helikopter!

Slänger in två låtar också som har gått på konstant i två veckor nu.


Best of me



Pieces








    

Sådär nu är jag klar med den, eller ja, det är en bit kvar att göra men nu får den vara såhär ett tag. Fortsätter med den när jag har tid.


Idag stannade jag hemma ifrån jobbet. Vaknade vid fyra på morgonen utav världens migrän!
Gud vad jag hatar det. Så jag har legat i sängen i stort sett hela dagen och har inte kunnat göra någonting. Så då tänkte ja att ja lika gärna kunde knåpa ihop en lite grann bara för att ha någonting att göra.
Sen kom min mor in med en film "Har du hört ryktet om Morgans?" heter den. Någon som sett den..?
Den handlar om några som hittar kärleken på oväntade ställen. Ska nog starta den om en liten stund innan jag går och somnar.

I morgon hade jag även tänkt slänga upp en inlägg där jag svarat på alla Hår frågor som ni har skrivit in som jag inte hunnit svara på. Nu är det klart iallafall!  :)

Helt slut.
Kom precis hem ifrån växthuset. Gud vilken seg dag, sov en och en halv timme i natt då ja låg och tänkte på diverse ovärda saker som jag inte tänker ta upp. Får ta de som de kommer. OM de händer det vill säga.. Rasten vi hade idag kändes mycket kortare än vad den brukar vara. Men kan det bero på att jag somnade ett litet tag....?
Snart är denna veckan slut iaf.


Nu har jag precis gjort ett nytt hål i örat. Gjorde de igår kväll. Det ömmar sådär lagom varmt haah!
så nu har jag 21 stycken. Folk påstår att jag är galen när jag gör dem själv här hemma, men varje gång som jag har gjort hos en frisör så har de blivit infekterade. Det blir inte mina        
Kanske kan lägga upp bild på hur de ser ut just nu i morgon eller någonting. Bara för att. Tror inte någon sån bild har hamnat här faktiskt. Senaste bilden jag tog när ja skulle visa alla örhängen var när jag hade 17 stycken. 

Hörlurarna tryckte lagom mycket på dem idag också, (ja tryckte igenom två till som ja redan hade, men som höll på att växa igen på andra örat) men utan musik en dag i växthuset ville jag verkligen inte veta av. så putta de lite framåt istället så de inte "låg på". Haha kul att veta Inte







NU ska jag hoppa in i duschen!

Du måste inte vara översminkad!
Du måste inte gå ner i vikt!
Du måste inte vara självsäker sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet!
Du måste inte följa modet!
Du måste inte vara lyckad JÄMT!

Flera har skrivit till mig och beundrat mig för att jag vågar vara mig själv, vilket är väldigt självklart för mig. Det är faktiskt inte svårt alls, det kräver dock tid, tålamod och riktiga vänner.

Jag kan förstå människor till fullo som tycker att min stil är brutalt äcklig, att de skulle skämmas om sina barn såg ut så, att jag ALDRIG kommer få ett jobb, tror att jag är en bitchig fjolla som hatar allt och alla och vill visa min del i samhället genom att gå emot strömmen. Inget av dem stämmer dock.

Mina föräldrar gillar inte min stil, men mitt liv går inte ut på att nöja dom. mina betyg nu på gymnasiet ligger på VG och MVG allting. Och jag tycker att det är ett tillräckligt bra sätt att visa för dom att dom inte har "gjort fel" eller "gett mig en dålig uppfostran" som lett till att jag ser ut som jag gör. Jag är en omtänksam och snäll person, så länge folk visar mig detsamma tillbaka. Jag behandlar andra som de behandlar mig. Men hatar att vara elak. Och ja, jag har ett jobb, snarare praktik men som leder till jobb. Jag hade precis färgat håret blått när ja blev antagen det.

Jag tycker att modet som existerar nu (hög midjade byxor, pasteller, beiget, askblondt/brunett, preppy.. tro inte att jag inte har koll!) är totalt missanpassat efter min personlighet. Jag är en färgglad, sprallig, energisk och drivande person, och vill visa det, för det är då jag mår som bäst. Det har funnits perioder då jag inte kännt mig lika motiverad, och har då haft en mer neutral stil. Jag ser mig lite som en kameleont, och skiter i vad folk anser om det.

Jag ÄLSKAR färg! Det gör mig så jävla GLAD, jag blir INSPIRERAD och MOTIVERAD av färger. Det är det som tilltalar mig som person. Och jag kan inte säga att jag har förståelse för er som blir moviverade av beiga svaga pasteller, däremot så accepterar jag det!

Det jag menar är: Det är ingen bragd att "sticka ut" eller att "vara speciell" eller att "tro att man är något". Jag vet vad jag är. Och jag vill att andra ska se: Den där personen är inte som alla andra. BULLSHIT säger jag till er som klankar ner på personer med annorlunda/egen stil. Ni är avundsjuka för att eran stil inte uttrycker något speciellt. Jag kan ta att ni gillar modet, att det är sådana som ni är. Men ni intresserar mig inte ett jävla dugg för att vara ärlig! Och jag intresserar inte er heller.

Jag vet att jag inte är världens bästa person att säga det här, men vad fan. Att vara sig själv är det bästa som finns. Att stå för den man är är inte samma sak som att vara annorlunda eller konstig. Det finns ingen som kan säga till dig hur du ska vara och inte, för du KÄNNER i hjärtat när det tar emot. Du kanske någon gång har funderat på varför du har dåligt självförtroende? Att du MÅSTE vara lika snygg som "Taylor Momsen" eller "Modeller" för att bli något. Så länge du strävar efter något ouppnåeligt kommer du bara att må dåligt! Det gäller att stanna upp, tänka en stund, VEM ÄR JAG, vad VILL jag, HUR MÅR JAG och HUR KAN JAG MÅ BÄTTRE?

Och i mitt fall är det när jag har annorlunda hårfärg (jag anser att 1 person på 800 elever i en skola är annorlunda) min egen stil SOM JAG mår bra av. Och jag tar alla elaka blickar med en klackspark. Tänk om dom visste vem jag var? Vilken omtänksam och drivande människa jag är? Ni är UNIKA individer, på insidan, men som kanske inte vågar på utsidan. Och jag vill att ni ska förstå, att det är utsidan men ändå insidan som räknas i längden.





Dilemma:
Du är trött på dina kläder, du vet INTE ALLS vad du ska ha på dig, någonsin, ingen dag alls, allt är bara tråkigt och fult.. Och du vill ha en ny stil, men har inga pengar...

Ordna en riktig myskväll med en kompis! Berätta för denne hur du känner, tex att du är trött på dina kläder, och att du inte hittar något snyggt!  Sedan går du och din kompis igenom din garderob och kikar på dina kläder, du kan passa på att rensa gamla kläder som gör dig på dåligt humör också.

Den kommer med största sannolikhet se saker som den VET att den tycker att du är fin i. Be henne/honom sätta ihop outfits av dina kläder och testa något nytt. Din bästa vän kan vara din bästa stylist! Om inte annat så har du och din vän olika sätt att se på kombinationer och färger, och kan hitta något som du kanske inte hade vågat prova!

Fråga honom/henne vad de tycker om vissa kläder du provar, sitter de bra? Är de fina? När passar de att ha på sig? Man blir väldigt enkelt BLIND i sina favoritkombinationer (om jag, kör alltid på svartvitt och en färg haha! Och ett tag använde jag BARA koftor, t-shirts, skinnyjeans och converse, inget annat.) Be denne förklara varför de tycker att de sitter fint, låter urtöntigt när man skriver det, men kommer väldigt naturligt när man gör det. Om du verkligen tycker att något inte klär dig så tycker du väl inte det, men om du går runt och känner dig "deppig" över vad du än har på dig, så spelar det väl inte någon roll om du vågar prova något nytt för en dag? Till exempen en kort dag i skolan eller vad som helst.

Att bytlånas är också kul. Låna en kompis tröja, kanske en hel outfit? Och låt denne låna kläder som du har om de vill det!

Men viktigast av allt! Om någon ger dig en komplimang i snitt med: "Vad fin du är i håret idag!" är det VÄRSTA du kan svara "Öh nej, det är skitfult?". Personen som gav dig komplimangen blir då helt ställd, och förstår inte varför du inte ser det. Lär dig att säga: "Tack, men jag är inte riktigt nöjd med det idag" i stället. Eller svara bara "Tack!" det är bland de första orden som vi lär oss, inte sant? Och det BÖR utnyttjas.



gilla det lilla

Jag känner så många som jag vet är missnöjda med sina kroppar, hår, smink, kläder, knäskålar, hals, armar, ben, mage, lår, rumpa, bröst ect ect...

Men för att tycka att något är dåligt måste det finnas kroppsdelar/saker du tycker bättre om, eller hur? Du kanske gillar dina händer, för dom är nätta/fina/rena. Dina ögon för att dom har en onaturlig färg, eller kanske din midja som är ganska markerad trots att du har lite mage. Låt oss aldrig glömma att alla inte ser ut som modeller, och det är inte meningen heller. Jag känner ingen som är 180 cm lång och väger 55 kg i alla fall! För det är en väldigt urvald grupp med tjejer/ killar som kan bli just catwalkmodeller av en anledning, dom är långa och otroligt smala.

. Jag är kort, och har alltiv varit VÄLDIGT smal och kämpat för att gå upp i vikt. Ett precis lika stort, om inte allvarligare problem än de som måste gå ner i vikt. Jag hatade att köpa kläder, för allt satt som tält. Det är inte kul att ha storlek 146 på byxor när man går i 8an och 9an när dom flesta kan köpa vuxenkläder. Jag har verkligen varit där och lider med er som har amma problem! jag är där fortfarande, men det funkar. Visst det kanske inte är så himla kul men vad annars ska man göra?

Jag började med att titta på småsakerna. ex:
- Jag gillar mina ögon därför att dom har en väldigt annorlunda färg tycker jag.
- Jag gillar mitt hår för jag har färgat det i en fin färg jag trivs i.
- Jag gillar mina naglar för att de är rena.
- Jag gillar min blåa t-shirt för jag känner mig söt i den.

Jag slutade fokusera på allt negativt, även om det var svårt i början. Det är klart att det finns dagar då jag inte gillar mitt utseende idag också. Men jag låter mig inte gröta ner mig i depp över det. Jag tänker i stället:
Jag som vad så nöjd IGÅR, hoppas jag får till det i morgon!

Så mitt tips är alltså: Ta på dig dina finaste kläder/underkläder. Ställ dig framför spegeln och titta ordentligt. Jag lovar att efter några gånger kommer du att hitta något med dig själv som du tycker är vackert! Om inte på en gång! Fokusera inte på det du tycker illa om, fokusera på bitarna du tycker bra om, och de kommer att smitta av sig på resten!


DU är den DU vill vara!







Såhär är det jag ser ut just nu. Om någon månad eller kanske någon vecka har ja kanske en ny hårfärg. Men det är så jag trivs bäst. Det är jag. Det är så jag mår bra!