Du måste inte vara översminkad!
Du måste inte gå ner i vikt!
Du måste inte vara självsäker sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet!
Du måste inte följa modet!
Du måste inte vara lyckad JÄMT!

Flera har skrivit till mig och beundrat mig för att jag vågar vara mig själv, vilket är väldigt självklart för mig. Det är faktiskt inte svårt alls, det kräver dock tid, tålamod och riktiga vänner.

Jag kan förstå människor till fullo som tycker att min stil är brutalt äcklig, att de skulle skämmas om sina barn såg ut så, att jag ALDRIG kommer få ett jobb, tror att jag är en bitchig fjolla som hatar allt och alla och vill visa min del i samhället genom att gå emot strömmen. Inget av dem stämmer dock.

Mina föräldrar gillar inte min stil, men mitt liv går inte ut på att nöja dom. mina betyg nu på gymnasiet ligger på VG och MVG allting. Och jag tycker att det är ett tillräckligt bra sätt att visa för dom att dom inte har "gjort fel" eller "gett mig en dålig uppfostran" som lett till att jag ser ut som jag gör. Jag är en omtänksam och snäll person, så länge folk visar mig detsamma tillbaka. Jag behandlar andra som de behandlar mig. Men hatar att vara elak. Och ja, jag har ett jobb, snarare praktik men som leder till jobb. Jag hade precis färgat håret blått när ja blev antagen det.

Jag tycker att modet som existerar nu (hög midjade byxor, pasteller, beiget, askblondt/brunett, preppy.. tro inte att jag inte har koll!) är totalt missanpassat efter min personlighet. Jag är en färgglad, sprallig, energisk och drivande person, och vill visa det, för det är då jag mår som bäst. Det har funnits perioder då jag inte kännt mig lika motiverad, och har då haft en mer neutral stil. Jag ser mig lite som en kameleont, och skiter i vad folk anser om det.

Jag ÄLSKAR färg! Det gör mig så jävla GLAD, jag blir INSPIRERAD och MOTIVERAD av färger. Det är det som tilltalar mig som person. Och jag kan inte säga att jag har förståelse för er som blir moviverade av beiga svaga pasteller, däremot så accepterar jag det!

Det jag menar är: Det är ingen bragd att "sticka ut" eller att "vara speciell" eller att "tro att man är något". Jag vet vad jag är. Och jag vill att andra ska se: Den där personen är inte som alla andra. BULLSHIT säger jag till er som klankar ner på personer med annorlunda/egen stil. Ni är avundsjuka för att eran stil inte uttrycker något speciellt. Jag kan ta att ni gillar modet, att det är sådana som ni är. Men ni intresserar mig inte ett jävla dugg för att vara ärlig! Och jag intresserar inte er heller.

Jag vet att jag inte är världens bästa person att säga det här, men vad fan. Att vara sig själv är det bästa som finns. Att stå för den man är är inte samma sak som att vara annorlunda eller konstig. Det finns ingen som kan säga till dig hur du ska vara och inte, för du KÄNNER i hjärtat när det tar emot. Du kanske någon gång har funderat på varför du har dåligt självförtroende? Att du MÅSTE vara lika snygg som "Taylor Momsen" eller "Modeller" för att bli något. Så länge du strävar efter något ouppnåeligt kommer du bara att må dåligt! Det gäller att stanna upp, tänka en stund, VEM ÄR JAG, vad VILL jag, HUR MÅR JAG och HUR KAN JAG MÅ BÄTTRE?

Och i mitt fall är det när jag har annorlunda hårfärg (jag anser att 1 person på 800 elever i en skola är annorlunda) min egen stil SOM JAG mår bra av. Och jag tar alla elaka blickar med en klackspark. Tänk om dom visste vem jag var? Vilken omtänksam och drivande människa jag är? Ni är UNIKA individer, på insidan, men som kanske inte vågar på utsidan. Och jag vill att ni ska förstå, att det är utsidan men ändå insidan som räknas i längden.





Dilemma:
Du är trött på dina kläder, du vet INTE ALLS vad du ska ha på dig, någonsin, ingen dag alls, allt är bara tråkigt och fult.. Och du vill ha en ny stil, men har inga pengar...

Ordna en riktig myskväll med en kompis! Berätta för denne hur du känner, tex att du är trött på dina kläder, och att du inte hittar något snyggt!  Sedan går du och din kompis igenom din garderob och kikar på dina kläder, du kan passa på att rensa gamla kläder som gör dig på dåligt humör också.

Den kommer med största sannolikhet se saker som den VET att den tycker att du är fin i. Be henne/honom sätta ihop outfits av dina kläder och testa något nytt. Din bästa vän kan vara din bästa stylist! Om inte annat så har du och din vän olika sätt att se på kombinationer och färger, och kan hitta något som du kanske inte hade vågat prova!

Fråga honom/henne vad de tycker om vissa kläder du provar, sitter de bra? Är de fina? När passar de att ha på sig? Man blir väldigt enkelt BLIND i sina favoritkombinationer (om jag, kör alltid på svartvitt och en färg haha! Och ett tag använde jag BARA koftor, t-shirts, skinnyjeans och converse, inget annat.) Be denne förklara varför de tycker att de sitter fint, låter urtöntigt när man skriver det, men kommer väldigt naturligt när man gör det. Om du verkligen tycker att något inte klär dig så tycker du väl inte det, men om du går runt och känner dig "deppig" över vad du än har på dig, så spelar det väl inte någon roll om du vågar prova något nytt för en dag? Till exempen en kort dag i skolan eller vad som helst.

Att bytlånas är också kul. Låna en kompis tröja, kanske en hel outfit? Och låt denne låna kläder som du har om de vill det!

Men viktigast av allt! Om någon ger dig en komplimang i snitt med: "Vad fin du är i håret idag!" är det VÄRSTA du kan svara "Öh nej, det är skitfult?". Personen som gav dig komplimangen blir då helt ställd, och förstår inte varför du inte ser det. Lär dig att säga: "Tack, men jag är inte riktigt nöjd med det idag" i stället. Eller svara bara "Tack!" det är bland de första orden som vi lär oss, inte sant? Och det BÖR utnyttjas.



gilla det lilla

Jag känner så många som jag vet är missnöjda med sina kroppar, hår, smink, kläder, knäskålar, hals, armar, ben, mage, lår, rumpa, bröst ect ect...

Men för att tycka att något är dåligt måste det finnas kroppsdelar/saker du tycker bättre om, eller hur? Du kanske gillar dina händer, för dom är nätta/fina/rena. Dina ögon för att dom har en onaturlig färg, eller kanske din midja som är ganska markerad trots att du har lite mage. Låt oss aldrig glömma att alla inte ser ut som modeller, och det är inte meningen heller. Jag känner ingen som är 180 cm lång och väger 55 kg i alla fall! För det är en väldigt urvald grupp med tjejer/ killar som kan bli just catwalkmodeller av en anledning, dom är långa och otroligt smala.

. Jag är kort, och har alltiv varit VÄLDIGT smal och kämpat för att gå upp i vikt. Ett precis lika stort, om inte allvarligare problem än de som måste gå ner i vikt. Jag hatade att köpa kläder, för allt satt som tält. Det är inte kul att ha storlek 146 på byxor när man går i 8an och 9an när dom flesta kan köpa vuxenkläder. Jag har verkligen varit där och lider med er som har amma problem! jag är där fortfarande, men det funkar. Visst det kanske inte är så himla kul men vad annars ska man göra?

Jag började med att titta på småsakerna. ex:
- Jag gillar mina ögon därför att dom har en väldigt annorlunda färg tycker jag.
- Jag gillar mitt hår för jag har färgat det i en fin färg jag trivs i.
- Jag gillar mina naglar för att de är rena.
- Jag gillar min blåa t-shirt för jag känner mig söt i den.

Jag slutade fokusera på allt negativt, även om det var svårt i början. Det är klart att det finns dagar då jag inte gillar mitt utseende idag också. Men jag låter mig inte gröta ner mig i depp över det. Jag tänker i stället:
Jag som vad så nöjd IGÅR, hoppas jag får till det i morgon!

Så mitt tips är alltså: Ta på dig dina finaste kläder/underkläder. Ställ dig framför spegeln och titta ordentligt. Jag lovar att efter några gånger kommer du att hitta något med dig själv som du tycker är vackert! Om inte på en gång! Fokusera inte på det du tycker illa om, fokusera på bitarna du tycker bra om, och de kommer att smitta av sig på resten!


DU är den DU vill vara!







Såhär är det jag ser ut just nu. Om någon månad eller kanske någon vecka har ja kanske en ny hårfärg. Men det är så jag trivs bäst. Det är jag. Det är så jag mår bra!