sanYori

I förra inlägget om självförtroende skrev jag om hur man skulle ta vara på vänners komplimanger. Då var det någon som kommenterade: "Tänk om man inte har några vänner då?". Jag tycker otroligt synd om den som verkligen inte har NÅGRA kompisar alls. Men det är också något som är så himla lätt att ändra på.

Allt handlar om att våga säga hej. Kanske är du blyg eller inte vill ha några vänner? Vissa har spärrar också som:

"Det är ingen idé, dom tycker bara att jag är konstig..."
Då säger jag: Du är vad du gör dig till. Äter du barn till frukost och sover i en säng stoppade av strumpor kan jag kanske hålla med, du är nog lite konstig. Men det finns något som kallas personlighet. Det är något som vi ALLA utvecklar när vi växer upp. Och något som jag värderar högt är människor som är sig själva, hur de än ser ut. Självklart har jag svårare att tycka bra om någon som drar sig tillbaka, som jag inte får lära känna, jämt emot någon som vågar öppna sig själv mot andra, och visa vem dom är.

"URSH nej! Vänner BARA sviker! Dom går inte att lita på, finns ingen man kan lita på!"
Då säger jag: Du har förmodligen haft otur. Eller så har du litat på någon som du inte riktigt kännt. Vissa människor ÄLSKAR skvaller, och att föra det vidare. Det märker du snabbt när du lär känna dom. Berättar dom saker som hänt andra? Som du aaabsoluuuut inte får säga till någon? Då kan du räkna med att de inte kommer att hålla dina hemligheter.
Självklart är inte alla människor på det här viset heller. Det finns underbara människor som bara blir glada av att du delar med dig av dina bekymmer, hemligheter och som finns där för dig, när ni kärt känna varandra såklart.

"Ingen förstår mig ändå..."
Då säger jag: Tro mig, du är ALDRIG ensam om tankar, problem, bekymmer. Och om du inte låter någon fösöka förstå dig så har du ju fel inställning från början? Vem lär du helst känna själv? En tillbakadragen person som inte yttrar sig, eller någon som visar: Hej, jag är snäll, och vill vara din vän.

"Jag är för blyg, och ingen vill prata med mig."
Då säger jag: Det är ju självklart ett problem som du måste ta tag i, och kanske kolla över vad det är som gör att du kännar dig så blyg. Jag har alltid varit blyg, så kan verkligen sätta mig in i situationen. Men jag försöker ändå. Men ett råd jag har då är att använda sig av internetsidor för att hitta vänner. Kanske något forum där likasinnade hänger? (Med samma intressen, musiksmak osv) Underskatta aldrig värdet av internetkompisar. Jag känner flera som bor jättelångt borta men är riktiga pärlor!

"Jag vet inte vad vi ska prata om när vi börjar prata ju..."
Då säger jag: Det är något som kommer med tiden. Det är ju alltid enkelt att ta reda på lite om personen genom enkla frågor som: Musiksmak, skola, ålder, stil, intressen och kanske hitta något gemensamt att prata om. Det är faktiskt inte svårt alls!

Du måste inte vara översminkad!
Du måste inte gå ner i vikt!
Du måste inte vara självsäker sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet!
Du måste inte följa modet!
Du måste inte vara lyckad JÄMT!

Flera har skrivit till mig och beundrat mig för att jag vågar vara mig själv, vilket är väldigt självklart för mig. Det är faktiskt inte svårt alls, det kräver dock tid, tålamod och riktiga vänner.

Jag kan förstå människor till fullo som tycker att min stil är brutalt äcklig, att de skulle skämmas om sina barn såg ut så, att jag ALDRIG kommer få ett jobb, tror att jag är en bitchig fjolla som hatar allt och alla och vill visa min del i samhället genom att gå emot strömmen. Inget av dem stämmer dock.

Mina föräldrar gillar inte min stil, men mitt liv går inte ut på att nöja dom. mina betyg nu på gymnasiet ligger på VG och MVG allting. Och jag tycker att det är ett tillräckligt bra sätt att visa för dom att dom inte har "gjort fel" eller "gett mig en dålig uppfostran" som lett till att jag ser ut som jag gör. Jag är en omtänksam och snäll person, så länge folk visar mig detsamma tillbaka. Jag behandlar andra som de behandlar mig. Men hatar att vara elak. Och ja, jag har ett jobb, snarare praktik men som leder till jobb. Jag hade precis färgat håret blått när ja blev antagen det.

Jag tycker att modet som existerar nu (hög midjade byxor, pasteller, beiget, askblondt/brunett, preppy.. tro inte att jag inte har koll!) är totalt missanpassat efter min personlighet. Jag är en färgglad, sprallig, energisk och drivande person, och vill visa det, för det är då jag mår som bäst. Det har funnits perioder då jag inte kännt mig lika motiverad, och har då haft en mer neutral stil. Jag ser mig lite som en kameleont, och skiter i vad folk anser om det.

Jag ÄLSKAR färg! Det gör mig så jävla GLAD, jag blir INSPIRERAD och MOTIVERAD av färger. Det är det som tilltalar mig som person. Och jag kan inte säga att jag har förståelse för er som blir moviverade av beiga svaga pasteller, däremot så accepterar jag det!

Det jag menar är: Det är ingen bragd att "sticka ut" eller att "vara speciell" eller att "tro att man är något". Jag vet vad jag är. Och jag vill att andra ska se: Den där personen är inte som alla andra. BULLSHIT säger jag till er som klankar ner på personer med annorlunda/egen stil. Ni är avundsjuka för att eran stil inte uttrycker något speciellt. Jag kan ta att ni gillar modet, att det är sådana som ni är. Men ni intresserar mig inte ett jävla dugg för att vara ärlig! Och jag intresserar inte er heller.

Jag vet att jag inte är världens bästa person att säga det här, men vad fan. Att vara sig själv är det bästa som finns. Att stå för den man är är inte samma sak som att vara annorlunda eller konstig. Det finns ingen som kan säga till dig hur du ska vara och inte, för du KÄNNER i hjärtat när det tar emot. Du kanske någon gång har funderat på varför du har dåligt självförtroende? Att du MÅSTE vara lika snygg som "Taylor Momsen" eller "Modeller" för att bli något. Så länge du strävar efter något ouppnåeligt kommer du bara att må dåligt! Det gäller att stanna upp, tänka en stund, VEM ÄR JAG, vad VILL jag, HUR MÅR JAG och HUR KAN JAG MÅ BÄTTRE?

Och i mitt fall är det när jag har annorlunda hårfärg (jag anser att 1 person på 800 elever i en skola är annorlunda) min egen stil SOM JAG mår bra av. Och jag tar alla elaka blickar med en klackspark. Tänk om dom visste vem jag var? Vilken omtänksam och drivande människa jag är? Ni är UNIKA individer, på insidan, men som kanske inte vågar på utsidan. Och jag vill att ni ska förstå, att det är utsidan men ändå insidan som räknas i längden.





Dilemma:
Du är trött på dina kläder, du vet INTE ALLS vad du ska ha på dig, någonsin, ingen dag alls, allt är bara tråkigt och fult.. Och du vill ha en ny stil, men har inga pengar...

Ordna en riktig myskväll med en kompis! Berätta för denne hur du känner, tex att du är trött på dina kläder, och att du inte hittar något snyggt!  Sedan går du och din kompis igenom din garderob och kikar på dina kläder, du kan passa på att rensa gamla kläder som gör dig på dåligt humör också.

Den kommer med största sannolikhet se saker som den VET att den tycker att du är fin i. Be henne/honom sätta ihop outfits av dina kläder och testa något nytt. Din bästa vän kan vara din bästa stylist! Om inte annat så har du och din vän olika sätt att se på kombinationer och färger, och kan hitta något som du kanske inte hade vågat prova!

Fråga honom/henne vad de tycker om vissa kläder du provar, sitter de bra? Är de fina? När passar de att ha på sig? Man blir väldigt enkelt BLIND i sina favoritkombinationer (om jag, kör alltid på svartvitt och en färg haha! Och ett tag använde jag BARA koftor, t-shirts, skinnyjeans och converse, inget annat.) Be denne förklara varför de tycker att de sitter fint, låter urtöntigt när man skriver det, men kommer väldigt naturligt när man gör det. Om du verkligen tycker att något inte klär dig så tycker du väl inte det, men om du går runt och känner dig "deppig" över vad du än har på dig, så spelar det väl inte någon roll om du vågar prova något nytt för en dag? Till exempen en kort dag i skolan eller vad som helst.

Att bytlånas är också kul. Låna en kompis tröja, kanske en hel outfit? Och låt denne låna kläder som du har om de vill det!

Men viktigast av allt! Om någon ger dig en komplimang i snitt med: "Vad fin du är i håret idag!" är det VÄRSTA du kan svara "Öh nej, det är skitfult?". Personen som gav dig komplimangen blir då helt ställd, och förstår inte varför du inte ser det. Lär dig att säga: "Tack, men jag är inte riktigt nöjd med det idag" i stället. Eller svara bara "Tack!" det är bland de första orden som vi lär oss, inte sant? Och det BÖR utnyttjas.



gilla det lilla

Jag känner så många som jag vet är missnöjda med sina kroppar, hår, smink, kläder, knäskålar, hals, armar, ben, mage, lår, rumpa, bröst ect ect...

Men för att tycka att något är dåligt måste det finnas kroppsdelar/saker du tycker bättre om, eller hur? Du kanske gillar dina händer, för dom är nätta/fina/rena. Dina ögon för att dom har en onaturlig färg, eller kanske din midja som är ganska markerad trots att du har lite mage. Låt oss aldrig glömma att alla inte ser ut som modeller, och det är inte meningen heller. Jag känner ingen som är 180 cm lång och väger 55 kg i alla fall! För det är en väldigt urvald grupp med tjejer/ killar som kan bli just catwalkmodeller av en anledning, dom är långa och otroligt smala.

. Jag är kort, och har alltiv varit VÄLDIGT smal och kämpat för att gå upp i vikt. Ett precis lika stort, om inte allvarligare problem än de som måste gå ner i vikt. Jag hatade att köpa kläder, för allt satt som tält. Det är inte kul att ha storlek 146 på byxor när man går i 8an och 9an när dom flesta kan köpa vuxenkläder. Jag har verkligen varit där och lider med er som har amma problem! jag är där fortfarande, men det funkar. Visst det kanske inte är så himla kul men vad annars ska man göra?

Jag började med att titta på småsakerna. ex:
- Jag gillar mina ögon därför att dom har en väldigt annorlunda färg tycker jag.
- Jag gillar mitt hår för jag har färgat det i en fin färg jag trivs i.
- Jag gillar mina naglar för att de är rena.
- Jag gillar min blåa t-shirt för jag känner mig söt i den.

Jag slutade fokusera på allt negativt, även om det var svårt i början. Det är klart att det finns dagar då jag inte gillar mitt utseende idag också. Men jag låter mig inte gröta ner mig i depp över det. Jag tänker i stället:
Jag som vad så nöjd IGÅR, hoppas jag får till det i morgon!

Så mitt tips är alltså: Ta på dig dina finaste kläder/underkläder. Ställ dig framför spegeln och titta ordentligt. Jag lovar att efter några gånger kommer du att hitta något med dig själv som du tycker är vackert! Om inte på en gång! Fokusera inte på det du tycker illa om, fokusera på bitarna du tycker bra om, och de kommer att smitta av sig på resten!


DU är den DU vill vara!







Såhär är det jag ser ut just nu. Om någon månad eller kanske någon vecka har ja kanske en ny hårfärg. Men det är så jag trivs bäst. Det är jag. Det är så jag mår bra!

När det är något som handlar om dig själv är det bara du som bestämmer vad du gör. Antingen går du din egen väg, dina föräldrars väg, eller dina vänners väg. Vilken väg du än väljer kommer du att stöta på konflikter mer antingen dig själv eller personer i din närhet. Jag kan inte påstå att mina föräldrar föredrar att jag har de konstant färgade hår jag har framför mitt naturliga blonda hår, men de accepterar det. Likaså har jag världens underbaraste vänner som accepterar mig för den jag är, trots att de kanske inte skulle klä sig/se ut som mig själva.

Jag har valt min väg själv. Alltid varit farscinerad av färgglada hår, udda men matchande klädkombinationer och mer än gärna tänja gränserna när det kommer till make up. Jag har arbetat mig uppåt och jag har kommit rätt så långt på vägen och idag kunde jag inte trivas bättre med mig själv nästan. Jag är nästan sams med spegeln, nästan med min garderob och mitt undermedvetna, och tror på att lyda det.

Jag har valt att vara en utstickande individ. Allt runtomkring en förändrar en som person, nya människor man stöter på ändrar ens sätt att tänka, nya saker man ser ändrar ens syn på gammalt (vi som skämdes för hur vi såg ut för några år sedan när vi tänker tillbaka).
Självförtroende är inget man bara hittar på eller har. Det är något man bygger upp själv. Jag skapar mitt genom inspiration från andra personer och deras stilar, tankegångar och vad de står för och tänker: Den där personen ÄR ju som mig på riktigt. Man känner sådan sjuk samhörighet och förståelse när man verkligen hittar sig själv. Och självklart kan ALLA göra det.


Tillåt er att bli inspirerade, kändisars kläder/karaktärer i filmer/en drömbild av person ni skulle vilja vara kan räcka för att du ska finna känslan, och hitta dig själv. Du väljer om du färgar håret ljust/mörkt/blått. Du väljer om du står ut eller ställer dig i skuggan. För vi bor i ett land, där det faktiskt är tillåtet att se ut precis som man vill, och ha vilka åsikter man vill.

Var den DU vill vara