I förra inlägget om självförtroende skrev jag om hur man skulle ta vara på vänners komplimanger. Då var det någon som kommenterade: "Tänk om man inte har några vänner då?". Jag tycker otroligt synd om den som verkligen inte har NÅGRA kompisar alls. Men det är också något som är så himla lätt att ändra på.

Allt handlar om att våga säga hej. Kanske är du blyg eller inte vill ha några vänner? Vissa har spärrar också som:

"Det är ingen idé, dom tycker bara att jag är konstig..."
Då säger jag: Du är vad du gör dig till. Äter du barn till frukost och sover i en säng stoppade av strumpor kan jag kanske hålla med, du är nog lite konstig. Men det finns något som kallas personlighet. Det är något som vi ALLA utvecklar när vi växer upp. Och något som jag värderar högt är människor som är sig själva, hur de än ser ut. Självklart har jag svårare att tycka bra om någon som drar sig tillbaka, som jag inte får lära känna, jämt emot någon som vågar öppna sig själv mot andra, och visa vem dom är.

"URSH nej! Vänner BARA sviker! Dom går inte att lita på, finns ingen man kan lita på!"
Då säger jag: Du har förmodligen haft otur. Eller så har du litat på någon som du inte riktigt kännt. Vissa människor ÄLSKAR skvaller, och att föra det vidare. Det märker du snabbt när du lär känna dom. Berättar dom saker som hänt andra? Som du aaabsoluuuut inte får säga till någon? Då kan du räkna med att de inte kommer att hålla dina hemligheter.
Självklart är inte alla människor på det här viset heller. Det finns underbara människor som bara blir glada av att du delar med dig av dina bekymmer, hemligheter och som finns där för dig, när ni kärt känna varandra såklart.

"Ingen förstår mig ändå..."
Då säger jag: Tro mig, du är ALDRIG ensam om tankar, problem, bekymmer. Och om du inte låter någon fösöka förstå dig så har du ju fel inställning från början? Vem lär du helst känna själv? En tillbakadragen person som inte yttrar sig, eller någon som visar: Hej, jag är snäll, och vill vara din vän.

"Jag är för blyg, och ingen vill prata med mig."
Då säger jag: Det är ju självklart ett problem som du måste ta tag i, och kanske kolla över vad det är som gör att du kännar dig så blyg. Jag har alltid varit blyg, så kan verkligen sätta mig in i situationen. Men jag försöker ändå. Men ett råd jag har då är att använda sig av internetsidor för att hitta vänner. Kanske något forum där likasinnade hänger? (Med samma intressen, musiksmak osv) Underskatta aldrig värdet av internetkompisar. Jag känner flera som bor jättelångt borta men är riktiga pärlor!

"Jag vet inte vad vi ska prata om när vi börjar prata ju..."
Då säger jag: Det är något som kommer med tiden. Det är ju alltid enkelt att ta reda på lite om personen genom enkla frågor som: Musiksmak, skola, ålder, stil, intressen och kanske hitta något gemensamt att prata om. Det är faktiskt inte svårt alls!