Jag gillar inte att sitta och klaga över massa saker som jag sedan skriver till allmänheten. Det kan vara jobbigt att läsa för andra. Att framstå som en grinpelle. Däremot kan det ibland vara bra att avreagera sig lite ibland, det känns bättre för stunden! Så jag måste bara klaga lite.
Eller klaga kan man väl egentligen kalla det, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu, jag låter tankarna bestämma vad som skrivs. Halv elva är klockan och jag gör ingenting. Jag är ledsen, sur, smådepp och bara allmänt seg. Varför, det fattas någon här. Jag tycker x-antal dagar kan försvinna. Sen har jag gått och varit småirriterad på allting med larm, galgar, ettiketter, lager och allt vad de heter.
Jag hatar att ha sådana dagar, det är nog ingen som tycker om att vakna på fel sida..
.
Man vandrar runt i lokalerna, Man ser ingenting förutom sina egna fotsteg som tar sig framåt. Det är så tyst, även fast massa människor vandrar ständigt förbi en. Man mår inge bra, fast man vet inte varför man mår så. Man blir frustrerad över att inte veta. Brist på logik. Ingenting verkar fungera, bara fötterna som långsamt gör att man håller balasen och tar sig framåt.
På något sett så känner man att man kan bryta ihop vilken sekund som helst. Man tänker för mycket men samtidigt för lite, man förväntar sig inte att någon ska börja kommunicera med en. När en person väl säger någonting blir man chockad och man nästan vaknar upp ur sitt zombie liknande beteende.

-va?, eeh jo jag mår bra. Nä ingenting jag bara känner mig lite snurrig.

Sedan hamnar man i det där läget igen. Hela dagen, i väntan på att den ska försvinna från ens egna axlar.
Ungefär så vart min dag idag. Jag försökte ignorera det men det med att försöka prata med folk via sms som jag egentligen inte får på arbetstid. Utom det, funkade inte mkt som jag ville. Jag gjorde saker fel, när jag skulle hälla upp juice i en mugg så slutade jag aldrig så juicen rann över muggen, inte förens en matthe sa till mig så slutade jag.
Ibland känner jag mig som färger, jag ser nästan varje person som färger. Man ser vilka som utstrålar glädje och vilja, man ser också vilka som knappt utstrålar mer än ett neutralt ansiktsuttryck.
En del personer ser jag på en gång är Ljusa och starka färger. Det händer att en person är vit. En del tror att vit inte är någon färg, det är det inte heller tekniskt sett. Vitt är alla färger. En del personer kan vara hyfsat neutrala och vara röd, blåa, gröna, lite halvt turkosa sådär.
Sen när jag ser en som verkligen utstrålar ambition och glädje då ser jag en vit person. Alla färger!
Jag känner att jag har varit nästan alla olika färger i vår värld. Ibland kan jag vara vit och ibland neutral. Men oftast tyvär så känner jag mig svart. Det många tror är att Svart är en färg. Ni har fel. Svart är ingen färg. Svart är ingenting. Vitt är alla färger medan inga färger alls kallas "svart". Svart finns alltså inte. När vi blundar med ögonlocken ser vi svart, vi ser alltså ingenting. när vi inte uppfattar något med våra ögon så ser vi det som vi kallar svart.
Ibland kan man känna sig som svart. Ingenting, man syns inte, hörs inte, finns inte med andra ord. Ett svart hål som på något sett lyckas finnas men samtidigt inte. Det enda som man vet, är att man inte finns. En skrämmande tanke. Ju mörkare man känner sig desto mindre existerar man brukar jag känna. man syns om man utstrålar.

Kanske sover jag för lite eller för mycket? Något är det som är fel med mig i alla fall. Har varit med om samma känsla flera gånger utan att kunna berätta vad felet är.

Nu ska jag inte tänka mer. Ludwig, du gjorde det bra som du alltid gör. Även om du inte märker det på mig nu.