Det känns som att själen har lämnat kroppen att då i stort sett bara kroppen vandrar omkring som ett lik
.. för det är så det är, jag går omkring i ett mörker levande död. Jag kan inte förklara, jag kan inte berätta eller ens beskriva för jag är så jävla inlåst i mig själv att .. Det bara slutar där. Dom senaste 2 åren, så har jag blivit riktigt ordentligt fuckad & det har blivit värre, det har blivit mycket värre sen dess jag kan inte göra något heller, för det kommer alltid att vara där det kommer aldrig att bli bättre, för allting sitter fast .. & hur jag kan veta det? Ja, sätt dig själv i mina skor så vet du. Varje dag är en evig kamp i helvetes dalar

Varför kan jag inte förklara, varför ska det vara så jävla svårt? jag hatar det här, när man vill förklara, speciellt när det handlar om hur man mår, och varför det är som det är .. men sen kommer man till den punkten där man inte kan förklara. då står man där som ett jävla frågetecken, och bara funderar. det känns som att benen har kedjat fast sig någonstans ute i öknen & hur man än försöker ta sig loss, så går det inte - precis som kvicksand.
.. men jag har fastnat på den här platsen i åratal nu & jag vet. jag vet att jag kommer alltid att vara kvar på samma plats som nu & varför jag vet det? det är för att jag vet det, när man har gått i samma fotspår, mått lika i alla år, till & med värre varje dag som går så vet man att det aldrig kommer att bli bra, det blir inte det för mig iallafall.

men jag har ingenting. inga vänner, ingen familj, ingenting. har alltid varit samma sak i flera år, ensam & övergiven .. & då undrar jag, spelar det då någon roll om jag stannar kvar? för jag menar, jag har ändå ingen .. så då skulle ingen sakna mig. det är som alla säger "man har ett öde till varför man lever". & det här kanske är mitt öde? att bli nedtryckt & inte ha något? det kan ju verka ganska patetiskt och själviskt att säga så men det är så jag ser det, för det är så det är från min synvinkel. enda gången jag känner mig lugn, avslappnad & inte känner av något det är när jag sover, för då är den enda gången jag inte mår dåligt. typ. men det är inte ofta som jag kan sova heller, kan aldrig sova knappt längre. jag har tröttnat på allt, så jävla arg och det enda jag känner är hat för allt ..

ingenting är bra jag faller ner under jorden . jag saknar den jag var , den jag var för kanske 10 år sen , den jag var då. då jag kunde skratta på riktigt , då jag kunde le utan ett falsk leende .. för idag dämpar jag ångest med fel saker, inte varje dag som jag orkar kliva upp ur sängen , inte varje dag som jag orkar hålla ögonen öppna för jag orkar inte med verkligheten , den förstör mig bara allt mer varje dag det finns inget jag tror på längre, det finns ingen kraft ingen lycka ingen glädje lyckliga känslor är borta , för idag när jag tittar så vill jag bara blunda
jag vill bort , jag vill flyga iväg . såren är för djupa , orken är helt borta.

när jag tittar mig omkring så är det svart , allt jag har är egentligen bara problem falska vänner växer på träd , & jag fattar inte hur man kan lova att man alltid finns där , lyssnar & bryr sig - när man sen på sekunder gör tvärtom. det är ganska skrämmande att veta hur ensam man egentligen är hur man än försöker, vad man än säger, så blir det fel i folks öron. varje gång som jag försöker ta mig upp , ta mig i kragen och försöka på nytt
så är det alltid någon som bryter mig ner, som får mig på samma plats igen
folk säger hela tiden att jag är stark, som har orkat med allt det här egentligen men det är just det, att jag fastnar där .. jag är inte stark, är så jävla svag. det man har gått igenom, det man går igenom ger en erfarenheter & det är väl den bästa egenskapen man tar med sig påvägen. allting jag skriver, allting jag får ut nu, är inte ens hälften av allting jag känner. man lever som man lever, man är den man är & det är ganska synd att folk inte tar mig för den jag är, accepterar mig som person.