Jag är glad. Det är nästan samma känsla som man kan känna när man är helt nykär. Jag är nervös, försöker hålla masken. Jag kan inte, jag börjar le istället. Isak frågar mig vad jag skrattar åt, varför jag är så glad men jag har inget vettigt svar. Jag vet inte varför jag ler och varför jag är så glad just nu när jag mår dåligt. När det är så varmt, bökigt och jag bara vill försvinna in i ett mörkt och kallt rum, det är då jag ler. Jag skrattar och finner glädje i smärtan, i det jobbiga. För även om det är jobbigt så måste jag komma ihåg att det är inte så långt kvar.