Jag har haft en underbar morgon. Jag vet inte hur eller varför, men på något sätt lyckas jag alltid hitta de finaste människorna i hela världen. Alla människor jag har runt omkring mig är så jävla bra. Fina rakt igenom. Sitter och lyssnar på paramore och kollar igenom lite filmer på kameran. Var iväg till södertäljes skate park med Johnny och Rickard.  Fast vi höll till mer vid en skola och dem två hoppade runt fram och tillbaka på en fyrkantig stock. haha de e lite sjuka. Dem kommer nog upp här senare. Sitter och garvar sönder för man ser verkligen var och när dem säger sina små sjuka kommentarer.


Videon kommer snaart.



This is the time we not giving up. Det är den mening som jag tänker följa. Tveka inte på saker. Utan tänka i stället "visst varför inte - vad kan hända" Måste vara lite positiv ibland. Men vissa gånger går det verkligen inte att vara de, allting går spikrakt neråt. Men jag har mina små knep där också. Man kan inte stå med ett ben på tiden som har varit tidigare och ett ben på tiden som är nu. Njut av tiden som är, för snart är den förbi. Så var dig själv för det finns inte tid till att leka någon annan. 

Jag märker ibland att jag för en kort stund blir frånvarande, men det är en grej som sitter kvar från min epilepsi jag hade som liten. Jag kan sitta och drömma mig bort ett tag och sen när jag kommer till verkligheten igen så tar det ett tag innan jag riktigt fattat att jag varit borta. Det var en god vän till mig som frågade kring det här, så jag tänte att det ska bli en förklaring på det hela nu.

Snart är det sängdags fakiskt, ska upp halv sex imorgon inte så lockande haha ;)