Är självkänslan låg vet man aldrig vad man är värd. Det varierar beroende på vilka man för tillfället har omkring sig. Att betrakta sig som jämnställd är en omöjlighet. Man är antingen bättre eller sämre. Eller rättare sagt, är man inte bättre är man värdelös. Under flera år har jag och säkert många fler haft som vana att alltid jämnföra mig med andra.  Jag var "bra" bara om inte någon annan var "bättre". Så nu kommer det ett exempel som jag tror att en hel del utav er kan känna igen sig i.

Tänk att du sitter i ett rum tillsammans med andra killar och tjejer i din egen ålder. Du tycker själv att du ser bra ut. Du är i alla fall snyggast i rummet. Ni pratar om olika saker och du har mycket att säga och känner dig faktiskt ganska smart. Smartare än de flesta! Efter ett tag kommer det in en ny person i rummet. Hon lägger sig genast i diskussionen och yttrar en massa intressanta saker. De andra skrattar mycket åt det hon säger. Hon verkar väldigt duktig. Hon utstrålar verkligen glädje och ser dessutom bra ut. Snyggt hår, fina kläder, exakt rätt stil. Plötsigt känner du dig tråkig och ful. Tappar bort vad du ska säga och blir tyst och irriterad. Varför blir det jämn såhär?!!?

Någon mer som känner igen sig?

Om vi undviker att jämnföra oss med andra och slutar att tävla, för att i stället öva på att tycka om oss själva och känna att vi duger som vi är. Då kanske livet skulle bli lite enklare och roligare. Vi blir ju inte en annan människa bara för att någon annan kommer in i rummet, eller? 
Det kommer alltid att finnas någon som är smartare, klokare, roligare, snyggare än vad vi är. Men det finns ingen som är allt det här på en och samma gång.
Jag stör mig något så fruktansvärt mycket på det här ...